Lottas Historia

Varför tog det så lång tid för mig att bli fri från min utbrändhet?
Fick jag inte den hjälp jag behövde?
Var det för att jag inte ville medicineras?
Varför hjälpte inte yogan helt?

Ja, många frågor har jag haft genom åren. Och det är inte förrän nu, som jag har svaren på dessa när det gäller mig själv.

Nej, jag fick inte den hjälp jag behövde.
Nej, att jag inte medicinerades var rätt beslut för mig.
Jo, yogan har hjälpt mycket, men det behövdes mer.

Jag har växt upp i en familj, precis som många andra, med utmaningar och svårigheter. Med all respekt för mina föräldrar, ssom kärleksfullt ville skydda mig, så har jag som tredje barn, ofta känt att jag fått klara mig själv när jag har behövt förstå vad som händer i familjen.

Det har gjort att jag har behövt lista ut vad som händer och vad som förväntas av mig, för att inte vara till besvär. Här började jag tränga undan mina känslor, eftersom jag inte kunde lita på dem. Jag visste inte vad som pågick och jag visste inte vad jag kände.

Även om jag många år senare, och då som vuxen, förstod att jag skulle kunna fråga andra vad som pågår utan att vara till besvär, så fortsatte jag att agera enligt min överlevnadsstrategi; att inte göra fel, att alltid göra rätt och att prestera.

Att hela tiden vara på min vakt, försöka lista ut vad som pågår och att anpassa mig är mycket energikrävande och blev väldigt ansträngande för min hjärna och oerhört mycket inre stress för övriga kroppen.

Att fortsätta så år ut och år in tillsammans med andra normala problem och livsutmaningar gjorde till slut att jag inte kunde tänka en tanke utan att huvudet snurrade så pass att jag inte kunde stå upp.

Hela mitt system slogs ut och min hjärna totaltstrejkade. Jag var utmattad.

Det vår vuxna del inte förstår är att vi inte behöver hålla fast vid våra överlevnadsstrategier längre. Det är över! Vi är trygga!

Men denna överlevnadsstrategi jag omedvetet satt fast i var bara en av flera. För det är så vi fungerar.

Jag är inte lika stresskänslig längre. Och ju mer jag arbetar med mig själv desto lättare blir vardagen.

Jag har börjat lära mig att sätta gränser och sätta mig själv först för att sedan kunna finnas där för andra.

Jag har också börjat förstå att jag varit med om saker i livet som varit traumatiska. I dessa situationer har jag känt att det hänger på mig, istället för att lämna över till de som kan hjälpa eller bär ansvaret.

Jag är så tacksam för alla insikter och traumaverktyg som hjälpt mig att närma mig min sanna identitet.

Jag har blivit medveten om att det ofta finns ett medberoende i botten när man man blir utbränd; dvs behovet av bekräftelse utifrån tillsammans med stress på stress på stress!

Medberoendet sitter så djupt rotat och sträcker sig över flera områden. Därför är det viktigt att man ger sig själv tid för denna läkning. ICT är den effektiva terapiform som hjälpt mig så här långt och som jag själv idag hjälper andra med.

Med kärlek
Lotta